lördag, juli 29, 2006

blått och rosa

Är inne och snurrar på Det ljuva livet vilket leder mig vidare till Isobel Hadley-Kamptz ledare från igår. Det handlar om könsroller. Hon menar att det är pojkarna som är de egentliga förlorarna när de går ur skolan, och att tejerna är vinnarna för att det går så mycket bättre för dem i skolan och att de är bättre socialt rustade när de går ut. Det är såklart möjligt. Men jag tror inte det faktum att tjejer har så mycket bättre betyg än killar har att göra med att de faktiskt ÄR bättre i skolan. Jag tror att det handlar om att de är snälla och ordentliga precis som de förväntas vara - och att skolan är designad för snälla och ordentliga människor som aldrig ifrågasätter. Och så ser ju pretty much resten av livet ut också, med undantaget förstås att de snälla, tysta människorna som aldrig ifrågasätter sällan får någon vidare lön. Eller jo, det får ju faktiskt förvånansvärt många av dem, om man tänker efter. Men de... åstadkommer i alla fall inget nytt. Eller äsch. De är oftast bara tråkiga.

(Nånstans i åttan när jag äntligen fattade att det var de korkade och snälla och ordentliga som fick de höga betygen, och att det inte ledde någonstans överhuvudtaget att ha svår ångest så fort man inte hade alla rätt, började jag ta lite mer plats i klassrummet. Resultat: vissa av lärarna såg mig som stökig och bråkig, trots att jag egentligen bara frågade "varför då?" med hyfsad regelbundenhet. På gymnasiet fick jag lärare att gråta för att jag frågade enkla saker som "varför ska jag lära mig det här?", och "om de verkligen tänkt igenom den här nya idén med program och individuella val som gjorde att skolans åtta humanister hade historia och historia att välja mellan?". Resultat: skickades till rektorn som först berättade om sin fru som börjat äta psykofarmaka, tappat sexlusten och blivit hårig och sedan gick in på att berätta att jag var min egen värsta fiende, inte skulle fråga så mycket, göra så mycket väsen av mig överhuvudtaget och avslutade det hela med att jag aldrig skulle bli något om jag fortsatte att ställa så mycket frågor.)

Angående det ljuva livets funderingar kring könsrollerna och Veckorevyns sexenkät där 42% av 5000 tjejer sa sig vara öppna för sex med en tjej: I kommentarerna till texten utgår nästan alla från att tjejerna säger som de gör för att de ger "mansdefinierade svar", "vill vara porrpojkvännerna till lags", är "menlösa våp" "alltför eager to please". Dvs, spinner vidare på exakt det Goesta skriver om: att ständigt se tjejer som offer av omtanke. Trist.

Avslutningsvis: Vill bara rekommendera er att läsa Johan Ehrenbergs "Könsbytet - och vad hände sen?". Jävligt intressant och välskrivet, även om jag inte annars alltid (alls) håller med honom. Ett litet citat:

"Gå upp på BB och möt en nyfödd bebis och försök att inte fråga vilket kön det är. Det går inte. Det finns kvinnor som provat att efter födseln inte berätta för de besökande vilket kön barnet har och som mötts av den omedelbara osäkerhet och stamning som blir resultatet. Vi kan inte ens tala till en liten bebis utan att veta vad "det" är. Vi talar med helt olika tonfall beroende på om det är en liten flicka eller pojke."

Tyvärr är jag så sällan i kontakt med bäbisar att jag inte har någon aning om hur jag själv fungerar i ett sånt sammanhang.

12 kommentarer:

Space babe sa...

Jag tror att du har rätt. Är själv en sån där snäll tjej som var bäst i klassen och vart har det tagit mig hittills? Ingen jävla stans. Är dörädd för auktoriteter och rädd för att tycka fel. Den halvanonyma bloggen är ett försök att komma till rätta med det. Våga uttrycka mig.

Garvade skitmkt åt rektorsparentesen. Respekt till dig för att du var smart nog att börja ifrågasätta. Lite kredd till mig själv för att jag efter tonåren alltid sökt mig och dragits till folk som ifrågasätter.

Emma sa...

Jag är också livrädd ibland för att tycka fel. Ängslighet är nog en av mina värsta egenskaper - vilket såklart gör att jag avskyr andras ängslighet. :)

Anonym sa...

Skit bra sagt om offermentalitet, allra värst är offermentaliteten när den påklistras av någon annan, vi måste hjälpa svaga grupper, kvinnor, invandrare osv.

Anonym sa...

Hej emma! Det var jag som skrev i affekt om "menlösa våp" i Goestas kommentarspalt. Vad jag irriterar mig på är just den mesighet som du beskriver tydligt i texten här, att så många tjejer alltid ska vara så välartade och till lags. Att klandra killarna för det beteendet är väl om något att göra tjejerna till offer! Jag är extremt trött på allt snack om att det är synd om oss stackars tjejer, och känner inte igen mig för fem öre i den rollen. Jag är irriterad på mesiga våp-tjejer för jag menar att de hindrar oss andra från att nå fram till total jämställdhet. Kanske ett "manligt" och "aggressivt" beteende från min sida, att irritera mig på mina medsystrar, men hey, man är väl inte offer för några könsroller heller...

Emma sa...

LN: Nu förstod jag inte riktigt tror jag. Tyckte du att jag klandrade killarna för att tjejer ofta är snälla och ordentliga och får bättre betyg? Det var inte riktigt min poäng alls, såklart. Jag tycker det är ganska synd om människor överhuvudtaget, både tjejer och killar, som stänger in oss själva och varandra i roller och fack.

Eric Goesta Rosén sa...

Ja, shit, det är så lätt att göra till offer för att man menar väl, och det lär vi inte sluta med. Inte jag i alla fall, trots att jag hatar det så gör jag det hela tiden.

Emma sa...

charleston: nej, det är klart att det finns undantag. Och det är förstås jävligt skönt! :)

Anonym sa...

hej! jag skrev en sen kommentar angående din efterlysning av vetenskapliga könsrollsexperiment

Anonym sa...

förresten, charleston; det där löste väl inte direkt problemet. jag var alltid den som hade bäst på alla prov,men femmorna gick allt som oftast till de andra, de som tordes prata även om de inte hade så mycket att säga. att klaga på de "duktiga men tysta" tjejerna och ge dem betyg som man vet inte visar på deras kunskaper,ger dem knappast det självförtroende och den peppning som de skulle behöva för att tordas hävda sig bland de högljudda.

Emma sa...

Tack för länkningen tillbaka till din kommentar på Det ljuva livet. Det var exakt en sån typ av undersökning jag undrade över hur den fungerade.

Anonym sa...

Jag var inte tyst, ifrågasatte järnet (fast sällan "varför ska jag lära mig detta") och många lärare suckade över att jag gjorde livet surt för dem genom att kräva att de skulle behandla oss bättre (inte ha 7 prov samma vecka och sånt), och jag fick strålande betyg. Känner inte alls igen att de tysta fick bra betyg, uppfattade det tvärt om.

För övrigt, detta med ängsligheten - är det inte typiskt att jättemånga välutbildade kvinnor som har lyckats helt ok i livet dränker sina bloggar i ängsliga texter om hur taskig självkänsla och/eller självförtroende de har? Jag syftar inte på din blogg, men jag har läst ganska många sådana. Jag får kväljningar när jag läser dem, det är som nån slags frosseri i neurotiskhet. Jag vill bara skrika "get over yourself". Varför har folk så svårt att uppskatta det de har istället för att fokusera på sina verkliga och inbillade tillkortakommanden?

Emma sa...

j-q: Jag kan till viss del hålla med dig. Men jag tycker också att ett visst mått av öppen ängslighet och ett avslappnat förhållande till sin neurotiskhet är ganska oneurotiskt. :)